Jag läser en bok som heter "Det är slut mellan gud och mig". Den är skrivit av en svensk författare Katarina Mazetti. Första meningen i boken lockade mig direkt. "Jag drömde om väggen i natt, väggen som jag pratade med hela förra sommaren". Tycker ni inte att det låter spännande och intressant? När jag pratar med någon människa känner jag mig ibland som att jag pratar till en vägg. Inga känslor kommer från den som lyssnar på mig, ingen ögonkontakt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar